Historik

Ålands konstförening 70 år

Under mellankrigstiden lockade Mariehamns rykte som segelfartygens sista hemmahamn flera professionella målare till Åland. Det hände att utställningar arrangerades i staden, men egentliga utställningslokaler saknades. Det lokala konstlivet dominerades av de från Nyland inflyttade målarna Ture Malmberg och Erik Juselius. När det ekonomiska läget stabiliserades i början av 1950-talet fanns förutsättningar för ett mer aktivt konstliv på Åland. Den 10 maj 1953 samlades tretton konstintresserade personer – fyra kvinnor och nio män – på

Societetshuset i Mariehamn. På mötet beslöt man att grunda Ålands konstförening. Initiativtagaren, lektor Nils Byman valdes till ordförande – ett uppdrag som han innehade ända till 1968. Byman kom till Åland 1930 för att verka som lärare vid Ålands Lyceum, men han hade börjat måla på allvar först efter kriget. Den nya konstföreningen startade ambitiöst. Redan den första sommaren arrangerades en målarkurs i Eckerö. Den ålandsbördige konstnären Åke Mattas engagerades som lärare. Flera somrar i rad genomfördes omfattande sommarkurser med professionella lärare. Kurserna kunde vara upp till tre

veckor långa och inleddes med lektioner i Mariehamn för att sedan avslutas med landskapsmåleri på landsbygden. Lars-Gunnar Nordström och Ture Bengtz återfinns bland de anlitade lärarna. De årliga utställningarna för medlemmarna, vilka inledningsvis hölls på Ålands Lyceum, blev populära. Ålands konstmuseum grundades 1963 och dess verksamhet med såväl gäst- som åländska utställare sporrade de konstintresserade. I tidningen Åland refererades alltid de olika konstevenemangen och bland andra landsprosten Valdemar Nyman anlitades som recensent. Byman och de andra i föreningens ledning förstod vikten av kontakter och utbyte med andra regioner. Tidvis var t.ex. samarbetet med Roslagens konstnärsgille rikt och omfattande. Inför föreningens 25-årsjubileum 1973 utgavs en gedigen medlemsmatrikel. Flera av de presenterade konstnärerna hade varit med sedan starten. Elvi Henriksson (f.Jansson) var en dem. Hon skötte föreningens klippbok i många år och den vittnar om kurser, resor och utställningar. Elvi kunde berätta dråpliga historier från föreningens aktiviteter och färgstarka kursledare. En annan kvinnlig konstnär som tidigt kom med i föreningen var Hildur Stenbäck. Hon banade väg för utställningar utanför Åland och skapade kontakter med till exempel grafiker i fastlandet. Under 70-talet utvidgades föreningsverksamheten. Bland annat arrangerades vandringsutställningar för skärgården och i slutet av 1970-talet fick konstföreningen ny luft under vingarna då Henrik Nylund blev ordförande. De populära sommarkurserna med professionella lärare återupptogs. En viktig inspiratör för många blev Arne Fredriksson från Dalarna. Han engagerades som lärare på flera målarläger, liksom Anders Wallin från Stockholm. De hade båda gått i lära för akvarellgurun Arne Isaksson och Wallin fick många konstföreningsmedlemmar att satsa på akvarellmåleriet. Förutom sommarkurser och årsutställningar ordnades några längre målarresor på 1980-talet. Den första gick till Apt 1982. Både äldre veteraner och yngre medlemmar deltog i denna bussresa ner till Provence, som till exempel Guy Frisk, Bo Högnäs, Hildur Stenbäck, Elvi Henriksson, Marita Tikander, Lis-Britt Törnberg och Kaj Lindström. Även norra Italien och Bretagne blev sedan mål för konstresor. Det var också på 80-talet som föreningen på allvar började satsa på grafik. Grafikkurs hade arrangerats redan på 70-talet, men 1982 införskaffades en grafikpress. Bror-Erik Elfsberg var en av de

första i landskapet som satsade på en grafisk utbildning. Han behärskade med stor säkerhet flera tekniker och var djupt engagerad i konstföreningens verkstadsprojekt. Före honom hade andra åländska konstnärer sysslat med grafik och särskilt trä- och linoleumsnitt. Hildur Stenbäck gjorde sig känd för sina stora träsnitt som hon tryckte i hemmet utan tryckpress – hon använde bland annat en sked för att trycka. Också Nils Byman sysslade med högtrycksgrafik. Guy Frisk som flyttade till Åland i början av 1960-talet hade även sysslat med grafik liksom Robert Hancock. Den sistnämnda gjorde sig känd som konstrecensent i lokalpressen. Han lyckades väcka mångas intresse genom sin ofta beskt kritiska penna. Nanna Sjöström, föreningens ordförande 1988-1993, blev mycket intresserad av grafikens möjligheter. Hon deltog i flera kurser i Sverige och var något av en fanbärare i landskapet

för moderna grafiska tekniker. En sektion för yrkesverksamma konstnärer grundades inom konstföreningen 1990 – ”Åländska konstnärer” – för att möjliggöra medlemskap i Nordiska konstförbundet. Juha Pykäläinen drog det tyngsta lasset inom sektionen då den var aktiv, men intresset för sektionen har nu falnat. Hösten 2013 invigdes Kulturfabriken i Mariehamn, en gammal fabrikslokal som förvandlades till ett aktivt kulturhus, där konstföreningen och flera andra kulturföreningar samsades om utrymmet. I byggnaden hade redan tidigare föreningens konstverkstad inrymts, men nu fick man också utrymmen för en klubblokal. Samma år stängde dock Ålands konstmuseum för en omfattande ombyggnad men konstföreningen fick under ett par år utställningsmöjligheter i museets temporära lokaliteter i Mariehamns stadsbibliotek. Den idag 70 åriga konstföreningen har en tid levt en något tynande tillvaro med sjunkande medlemsantal och en åldersstigen medlemskår. Det är troligt att den allmänna trenden till ökad individualism i samhället och minskat ideellt föreningsarbete påverkat konstföreningen negativt. Kanske medverkade uppdelningen i amatörer och professionella till en viss stagnation av den övriga föreningsverksamheten, men det gjorde också slopandet av de populära årsutställningarna som ersattes av jurybedömda salonger och gästutställare. Pandemiåren 2020-2022 påverkade även verksamheten och bidrog till ett sjunkande intresse. Nu upplever dock konstföreningen ett visst uppsving. Nya medlemmar ansluter sig, konstverkstadens utrymmen har förstorats och medlemmar kan nu boka tider för arbete där. Dessutom har egna kurser och återupptagna årsutställningar gjort att verksamheten igen liknar den ursprungliga – den 70-åriga föreningen kan se på framtiden med tillförsikt och nyfikenhet!